Kör tills du spyr

Spel: Burnout 3 (Fast hela serien egentligen.) 
Format: Xbox/Xbox360

Racing har på senare år blivit en het favorit för mig när det kommer till spel. Jag äger ingen bil eller körkort i verkliga livet. Men i spelvärlden är jag riktigt grym på bilkörning. Faktum är att jag älskar racing spel och att köra bil digitalt. Burnout är en spel serie som satt djupa bromsspår i mig under alla dessa år. Det började 2005 med att jag var hemma hos min syster och spelade Burnout 3 Takedown på hennes sambos projektor. Burnout på 90″ är något helt ofatbart och jag blev från och med den dagen helt bortblåst. Jag köpte spelet någon vecka senare och satt bokstavligen fast i soffan dag in och dag ut. Spelade till och med på nätterna (även vardagarna..) tills ögonen inte stod ut längre. Burnout 3 Takedown har givit mig ofatbart mycket tillbaka. Ett av de spelen som jag känt mig riktigt nöjd med när jag gick hem med det från butiken. Ännu nöjdare är jag idag för att jag köpte det och spelade igenom det.

Det har bara fortsatt, vilket jag såklart hoppas att det fortfarande gör. Burnout Revenge köpte jag våren 2006 några månader efter releasen av Xbox 360. Burnout Revenge tog mig liksom Burnout 3 Takedown med storm så det skrek om det. Jag tycker personligen det är snäppet värre och vassare än Takedown. Historien ser inte annorlunda ut med Revenge utan jag satt dag som natt och pressade. Dem där 599 kronorna som jag betalade för spelet har jag spelat igen sen länge tillbaka. Och tur är väl det.

Halva våren och hela sommaren satt jag med Burnout Revenge och verkligen stormtrivdes. Racing och Burnout har gett mig så mycket. Jag är så glad att jag kom i bekantskap med den här racing serien när jag väl gjorde det. Det enda egentligen jag inte förstår är varför jag inte köpt Burnout Paradise ännu, vilket jag njöt av lika mycket. Burnout Paradise ska bli mitt, det vet jag. Frågan är bara när.

Det finns få spel som gjort mig så beroende framkallande. Speciellt inom genren racing. Men Burnout är en sådan serie som bara kör och kör vidare i huvudet även fast jag stängt av. En annan grej med Burnout spelen är den underbara mixen av musik som det bjuds på. Kanske inte allas musiksmak men min är det. Jag älskar Burnout musik och kan idag sitta flera timmar och lyssna igenom spåren som jag en gång körde till så mycket så jag nästan spydde. Min kärlek till Burnout spelen finns kvar och lever kvar i huvudet. Precis så som det ska vara med ett riktigt bra och betydelsefullt lir.

Ondskans hus

Vad passar bättre än att starta spelarkivet med en titt in i ondskans hus, med andra ord Resident evil. Resident evil släptes till Playstation 1996 i Europa och jag kom i kontakt med det första gången 1997. Jag var liten, rädd och helt fängslad. Jag kunde absolut inte spela ensam så jag tvingade min äldre syster att spela med mig. Eller hon satt och tittade på medan jag spelade. Helt inslukad var jag för så bra var och är Resident evil. Det första spelet i den fyllda historien om Umbrella, Zombies och T-Virus. Det var vardagsmat för mig efter månader med Resident evil. Jag tror utan överdrift att jag har spelat igenom spelet säkert än 30-40 gånger. Första gången är såklart den gång jag fick mest av spelet. Jag var helt färsk med den här typen av spel och jag förstod egentligen inte så mycket utan tyckte mest det var häftigt att skjuta Zombies, springa runt i ett hus som var det läskigaste huset jag hade besökt vid det tillfället. Men om sanningen ska fram så tyckte jag det var roligare att tänka, prata och se på Resident evil än att spela det. Jag var lite rädd som sagt. 

Men tiden gick och idag har spelet åldras med värdighet. Jag kan fortfarande tänka tillbaka på dem stunder jag satt med kompisar bänkade framför teven helt skräckslagna och bara njöt för fulla fat efter mer blod, kött och äckel som det bjöds på  i ondskans hus. Jag kan spela Resident evil, originalet, och fnissa lite lätt. Det ser ju så roligt ut idag. Jag förstår inte hur jag kune vara så rädd för 20 polygoner och några enklare typer av texturer (om ens det..) Det är klart att saker och ting förändras, även Resident evil. Men för mig kommer jag alltid placera originalet högt upp på listan av mina absoluta bästa spelminnen. Även om det är aningen ospelbart idag med tanke på kontrollen så brukar jag ge det en omgång eller två varje år. Bara för jag tycker det är så otroligt stämningsfullt, roligt och nostalgiskt. 

Det bästa, klart bästa, med Resident evil har alltid varit röst skådespeleriet. Alltså inte på ett seriöst vis, utan mer roligt. Det är B-klass röster på hög nivå. Det finns hur som helst en replik från originalet som jag tycker om extra mycket. Otroligt rolig och får mig knäböjd av magknip just för den är idiotisk rolig. 

Barry – ”Oh, you almost became a Jill sandwich” 
Jill – ”Haha, yeah, you’re right!”

Resident evil till Playstation. Ett otroligt spel som för sin tid var det bästa jag varit med om och som idag har placerat många fina spelminnen i min något överfyllda hjärna.

Spelarkivet

Jag funderade lite igår kväll om vad jag skulle dra till med för nytt här på bloggen. Och då slog det mig. Jag har inte har skrivit så mycket om spel, som egentligen då var en väldigt stor del av min barndom och är en väldig stor samt betydelsefull del av mitt liv även idag. Jag presenterar idag för alla nostalgiska spelnördar en del av bloggen jag kallar för spelarkivet. I spelarkivet ska du kunna läsa om gamla godingar som jag älskade som barn – som jag även kan ta fram då och då för att njuta av.

Mycket rolig och underhållande läsning för dig som håller ämnet kärt och älskar spel. Det blir några rader om varje spel ett par gånger i veckan. Personligen tycker jag det är jätte intressant att läsa om gamla spel eller recensioner av gamla spel. Så jag hoppas någon eller några som läser finner den här bloggen intressant.

Håll i dig hårt för nu blir det åka av.

Jill – Var är Barry?