Hatar att drömma

Usch vad jag hatar att drömma. Man drömmer något underbart. Något som inte finns. Något som känns så äkta och så bra. Jag vill tillbaka. Men när jag vaknade  var det ändå du som låg bredvid mig. Vilken tur, det var på riktigt. Att drömma något känns så annorlunda, så speciellt. Här i verkligheten är allt grått och trist. I drömmen är allt upplyst och vackert. Jag blir så glad när man drömmer något som gör än så lycklig. Det känns som tiden stannar medan jag sover och livet tar en ny vändning. Jag lever i drömmen. Jag lever inte i verkligheten och om jag fick välja så vill jag inte vakna. För i drömmen finns inga måsten, inga krav eller onödigheter som jobb, ansvar eller stul. Det är den tiden jag får spendera tillsammans med dig och det är det ända jag vill göra.

Dags att vakna. Dags att återgå till det normala. Känns så där lagom attraherande men jag måste. I natt ska jag återgå till drömvärlden. Undrar vad som kommer spelas framför ögonen på mig den här gången?  Jag hatar att drömma men samtidigt måste jag erkänna djupt att jag älskar det ändå på något sätt. Bara det är en bra sådan.

Två år har paserat med dig

Det har varit på gott och det har varit på ont. För det mesta har det varit bra. Men i vissa stunder har det verkligen känts det som det ska gå åt skogen. Dock så har det alltid vänt. I sista sekunden. Och tur är väl det för annars skulle jag inte skriva just nu. 

Jag och min flickvän har säkert bland det konstigaste förhållandet man kan ha som ett par. Vår grund är inte den stabilaste som finns. Det är vi medvetna om både två. Vi jobbar hela tiden på att bygga om den tillsammans varje dag. Saker har inte alltid varit så lätt mellan oss två. Under de två gångna åren som paserat så har saker kommit upp som har sårat, rivit hål.. gång på gång.. gång på gång. Det har verkligen känts omöjligt i vissa stunder. Men det sista människan har är hoppet. Att tro på något som kan bli. Drivkraften att saker faktiskt kan bli bra.

Nu är det en helt annan sak. Men det är inte länge sen helvetet var ett faktum. Det kändes omöjligt och ansiktet hade träffat botten säkert tjugotre gånger tidigare. På väg ner för tjugofjärde gången så vände det. Idag är det så bra som jag vill och så bra som vi vill att det ska vara. Jag förstår inte idag hur det kunde vara så som det varit en gång tiden. Jag antar att det är en del av livet. Men att det ska vara så obegripligt svårt i vissa stunder förstår jag inte. Om jag någonsin kommer göra det.

Det var länge sen jag var så här nöjd, förväntansfull och lycklig. Jag har mycket att se fram emot tillsammans med dig nu för en gångs skull. Det gamla är begravet, glömt och så härligt det känns. 

Jag älskar mitt liv tillsammans med dig. Detta är bara början på nya fantastiska stunder med dig..

/Marcus

Du är det jag behöver

Du är luften jag andas. Näringen jag behöver för att överleva dagarna, veckorna, månaderna.. Du är den som ger mening till saker som annars vore odugliga. Men varför komplicerar jag till saker då? Varför ska det vara så svårt att bara få vara. Så många hinder tills man äntligen är framme till målet. När är jag framme? När får jag äntligen vila i din famn och bara vara där jag vill vara. Ibland så handlar det faktiskt bara om att hitta rätt tillfälle till saker och ting. Jag hoppas jag hittar rätt tillfälle snart.. Om inte så får jag helt enkelt försöka lite till. Lite hårdare. Det är det värt. Det vet jag.

PS: Och på tal om inget alls så sålde jag för lite drygt femtontusen! Godnatt.

Du dödar mig

Det flyger runt, runt och runt. Tankar som inte står stilla. Varför gör du så här mot mig? Har jag verkligen gjort dig så illa att du behandlar mig på det här viset, tänkte han för sig själv. Det blir alltid så komplicerat när jag hör, ser eller känner från dig. Hon ignorerar och lever på som vanligt. Han försöker bara finnas till. Till vilken nytta då? Om bara döden var ett alternativ.

Han blir så arg. Så arg att det smakar blod och salt i munnen. Han biter så hårt att han hör tänderna knaka. Det börjar blinka för ögonen och adrenalinet pumpas ut i ådrorna. Det är ingen mening att vara arg längre. Han tar upp kniven och funderar ännu en gång om det verkligen är värt att trycka in den i dig. Vad händer om han inte gör det? Fortsätter mardrömmen och när tar det då slut.

Han överväger att inte stoppa in den. Han gråter. Hon ler.

”Du kan inte göra det”.

En liten dikt av nått slag. Jag brukar inte skriva dikter eller historier längre. Gjorde det mycket förut. Se detta som ett smakprov. Läses med den nypa salt, förståss.

/Marcus